Med sina silkesmjuka pälsar och långa svansar och med sina prydnader i form av tofsar, manar, kragar, mustascher och hårtofsar är de mest mångskiftande och de färgstarkaste av primaterna i Central- och Sydamerika.
Hotet mot Sydamerikas små kloapor ökar i takt med skogsskövlingen i den tropiska regnskogen. Stora ansträngningar görs att avla de flesta av de 21 arterna i djurparker och på uppfödningsstationer. Återinplanteringar av enstaka individer har också skett i områden som skyddats mot vidare avverkning. Alla arter finns inom begränsade utbredningsområden i Centralamerika och norra Sydamerika.
Kloaporna har många gemensamma drag. De är små med vikter på endast något kilo, ibland mycket mindre. Naglarna har omvandlats till klor på alla tårna utom stortån. Kloaporna är monogama, det vill säga, de håller sig till samma partner livet ut. Det är mycket ovanligt hos övriga primater. Föräldraparet lever tillsammans med de ungar som ännu inte uppnått könsmogen ålder och hanen tar en stor del av vårdnaden av ungarna. Eftersom ungarna inte blir vuxna förrän vid cirka 2 års ålder och föräldrarna kan få två kullar om året med oftast två ungar i varje kull, kan en familj bestå av ganska många djur. Det är också viktigt för ungarna att få växa upp tillsammans med yngre syskon, som de hjälper till att sköta. Annars blir de själva dåliga föräldrar. Ett annat gemensamt drag är att alla arterna på olika sätt är anpassade till att göra hål i trädens bark och äta av saven och kådan. I födan ingår dessutom växter, frukter, insekter samt smådjur som grodor, sniglar och ödlor.
Ute i naturen har familjegruppen sitt speciella revir. Det som avgör storleken på reviret är hur mycket mat det finns. Aporna försvarar sitt revir mot inkräktande apor genom att låta, förfölja och jaga ut inkräktarna och då olika grupper kommer inom synhåll för varandra, ha visuella uppvisningar och demonstrationer. De kan visa upp sina vita bakdelar, resa manarna eller räcka ut tungan åt motståndarna. Aporna är mycket sociala och sitter gärna och putsar varandra. De kommunicerar också med hjälp av ett begränsat antal ansiktsuttryck, speciella kroppshållningar och genom att resa olika delar av pälshåren samt med varierande läten, som med sina höga toner kan förväxlas med fågelsång.
VITÖRAD SILKESAPA
Den vitörade silkesapan eller marmosetten tillhör ännu inte de kloapor som behöver hjälp med att överleva genom avelsprojekt i djurparkerna. De lever i nordöstra Brasilien, men är också införda till bland annat Rio de Janeiro. Sitt namn har den fått genom de långa, vita tofsarna på öronen.
DVÄRGSILKESAPA
Dvärgsilkesapan är världens minsta apa. En nyfödd unge väger 15 gram. Det är inte mer än ett vanligt brev. Den vuxna apan väger 150 gram. Ögonen sitter fast i huvudet och de kan inte röra på dem såsom vi kan. Ska de exempelvis bedöma avstånd får de röra på hela huvudet istället. Därför ser apans rörelser lite ryckiga ut. Dvärgsilkesapan ingick tidigare i ett uppfödningsprojekt inom den europeiska djurparksorganisationen. Projektet blev så framgångsrikt att man nu lagt ner det.
BOMULLSHUVUDTAMARIN
Bomullshuvudstamarinen eller pinchéapan var tidigare ett vanligt försöksdjur i laboratorier. I naturen finns den i nordvästra Colombia. På grund av den omfattande fångsten och skogsskövlingen är nästan alla vilda bomullshuvudtamariner utrotade. Arten ingår därför i ett internationellt bevarandeprojekt.
KEJSARTAMARIN
Ute i naturen lever kejsartamarinen i sydöstra Peru, nordvästra Bolivia och nordvästra Brasilien. Kejsartamarinen har ett ovanligt och speciellt samarbete med en annan tamarinart, sadeltamarinen. Ute i naturen lever ofta en kejsartamarinfamilj inom samma revir som en sadeltamarinfamilj. Inom de gemensamma revirgränserna hjälps aporna åt att upptäcka rovdjur, försvara reviret mot inkräktare samt att samla in föda. Parken Zoos kejsartamariner fick sin första kull ungar i vintras.