Den stora hårbältan är en duktig tunnelbyggare med näsa för mat. Skalet är hårt som pansar och består av starka benplattor överdragna med horn. När bältor känner sig hotade rullar de ihop sig till en hård boll. Tack vare starka framben kan bältan gräva långa, tunnelliknande gångar. Bältan är hotad eftersom människan betraktar den som ett skadedjur och jagas även som mat.
Bältdjur eller bältor (Dasypodidae) är en grupp små däggdjur som ser märkliga ut. Familjen heter Dasypodidae och bältorna är bland annat kända för sitt hårda skal som sitter som ett pansar på ryggen. Det finns 8 släkten och 20 arter. Bältorna är ett djur som inte liknar något annat. De tillhör en djurgrupp eller Ordning som kallas Edentater eller tandfattiga djur. Dit hör också myrslokar och sengångare, men egentligen är det bara myrsloken som är tandfattig. Både bältor och sengångare har enkla, rotlösa kindtänder som växer hela livet.
Bältor lever på de amerikanska kontinenterna från norra delarna av Argentina till södra USA. De är kända för att kunna rulla ihop sig till en boll om de känner sig hotade. Det blir då mycket svårt för exempelvis rovdjur att komma åt bältan, eftersom de har sitt hårda pansar som skyddar dem. Bältans pansar bildas från huden och består av starka benplattor överdragna med horn. Över skuldror och höfter sitter vanligen breda, stela sköldar och över ryggen finns ett varierat antal band som är förbundna med den mjuka, underliggande huden.
Den stora hårbältan som finns i Parken Zoo, lever naturligt i halvökenområden i norra Paraguay. Bältorna är mycket duktiga på att gräva och kan med sina kraftiga framben, gräva långa tunnelliknande gångar. De letar efter föda samt gömmer sig för rovdjur i sina gångar. Bältorna använder sig mycket av sin näsa och sitt goda luktsinne när de letar efter mat. Ute i naturen lever de på insekter, fåglar, små däggdjur, kadaver mm. Under vintern består halva deras föda av vegetabilier. De gräver ofta under kadaver för att finna maskar och fluglarver. En vuxen bälta har 14-18 tänder i varje käke.
Den stora hårbältan (Chaetophractus villosus) kan väga upp till 2 kg och de kan bli 30 år gamla. Bältdjur är de enda däggdjur som regelmässigt föder enäggsfyrlingar och är därför populära försöksdjur inom forskningen. Deras parningssäsong börjar i september och ungarna kommer i december efter 60-75 dygns dräktighet. Både hanar och honor gräver bohålor. Hålan ska ha minst två in/utgångar för att djuren ska känna sig trygga, och den kläs med mjukt gräs. Bältor gör också gärna två kammare i sin håla. När en hona får ungar i sin håla, väger de omkring 155 g vid födseln och öppnar ögonen mellan 16:e och 30:e levnadsdygnet. Vid födseln är ungarna täckta av mjuk, läderartad hud som hårdnar efter några veckor. Ungarna diar i 2 månader och blir själva könsmogna vid 9 månaders ålder.
Bältorna föredrar att leva ensamma, även om en hanes revir kan överlappa flera honors revir. Bältor använder doften som hjälp för att hålla reda på varandra och de har doftkörtlar på öronen, ögonlocken, på fotsulorna samt ett par analkörtlar som avger stark doft. Vuxna djur nosar vanligtvis varandra i baken när de träffas för att få så mycket information som möjligt om den de möter.
Hot mot bältor
Bältor är ett grävande djur och gräver för att söka skydd och för att hitta mat. Ute i naturen anses de vara skadedjur då de gräver i åkrar och förstör och dödas därför. De jagas också som mat.