Komodovaranens kropp är tjock med en ofta hängande buk och benen är muskulösa med långa tår och vassa krokiga klor. Svansen är litet kortare än kroppen – tjock vid svansroten och avsmalnande mot svansspetsen. När varanen går håller den svansen ovanför marken. Svansspetsen brukar dock vila mot marken och ritar ett krokigt mönster mellan fotavtrycken. När de försvarar sig biter de med de mycket kraftiga käkarna och vassa tänderna samt piskar med den långa svansen.
 
Mindre komodovaraner är fläckiga i röda, gula, bruna och svarta nyanser. När de blir vuxna är färgen mer eller mindre enfärgat gråsvart. Vissa skillnader i färgerna finns dock i de olika
delarna av utbredningsområdet och en del varaner stöter mer i rött.

Komodovaranerna blev beskrivna för västvärlden för första gången 1912. Det berättas att den första västerlänning som träffade på dessa stora ödlor var en flygkapten som störtade utanför Komodoöarna 1910. Han lyckades simma iland och upptäckte de jättestora "drakarna" som bodde på ön. I flera månader levde han dödsförskräckt bland monstren och när han så småningom blev räddad, berättade han om sina upplevelser och om drakarna på ön. Eftersom han var tämligen förvirrad av alla strapatser som han varit med om, var det ingen som trodde på honom. Först ett par år senare undersöktes förhållandena och uppgifterna visade sig vara korrekta. Tyvärr hade flygaren hunnit avlida innan dess och han fick därför aldrig upprättelse.
 
Historien är antagligen bara just en historia. I själva verket gjordes expeditioner till Komodoöarna sedan man hört rykten om de stora ödlorna och kanske till och med sett varaner som fångats och visades upp i andra delar av Indonesien. Att man inte tidigare träffat på djuren berodde mest på att området runt Komodoöarna inte var av större intresse för holländarna - som på den tiden hade Indonesien som koloni, varför man inte gjorde sig besväret att åka dit. En annan orsak till att man inte begav sig till Komodoöarna var att havet runt öarna är farliga farvatten, där strömmar och tidvatten än idag drar ned båtar i jättestora virvlar.

UTBREDNING
Komodovaranerna lever endast på öarna Komodo, Rinca och västra delen av Flores i den indonesiska övärlden. Artens hela utbredningsområde är mindre än 1.000 kvadratkilometer. Uppgifter om varanförekomst på ytterligare ett par mindre öar, som Padar och Gilimotang, härrör sig antagligen från ödlor som tillfälligtvis besöker dessa små öar, bland annat i samband med att fiskarbefolkningen i området släpper sina getter där för bete.
 
Hur varanerna hamnat på Komodoöarna, varifrån de kommer och om de haft ett större utbredningsområde tidigare, vet ingen. Eftersom öarna ligger i ett av världens mest aktiva vulkanområden och öarna själva består av lava, finns där inga fossiler. Lavan är ju kokande när den sprutas ut ur vulkanerna och förbränner allt som kommer i dess väg. Den bästa gissningen är att andra jätteödlor på upp till sju meters längd levde i Australien för 30 miljoner år sedan och att komodovaranerna är ättlingar till dessa. I samband med istiderna bands stora mängder vatten i glaciärerna och vattennivån i Sydkinesiska sjön, där Komodoöarna ligger, var cirka 70 meter lägre än idag. Därigenom blottlades flera öar mellan de som nu sticker upp ur havet och underlättade för djur som komodovaranerna att simmande ta sig från ö till ö ända ut till deras nuvarande utbredningsområde.
 
Antalet varanödlor som lever på öarna beräknas till drygt 3 000 individer. Världspopulationen av komodovaraner är således mycket liten.
Klimatet på ödleöarna är tropiskt med temperaturer mellan +17 och +43 grader Celsius. Nederbörden är endast 750 mm per år och faller under månaderna december till mars. Vegetationen präglas av den låga nederbördsmängden med monsunskogar, savanner och stepper, där savannerna är de vanligaste. Det finns inga vägar och därför heller inga fordon eller bärdjur på öarna. En fiskarbefolkning på cirka 500 invånare lever dock på Komodoön sedan något århundrade.

BEVARANDEPROJEKT
Sedan 1980 är området kring Komodoöarna nationalpark. All jakt och fångst av varanerna är därför naturligtvis förbjuden, liksom på de andra djuren på öarna.Inte ens växterna får man röra. För att skydda både land och vatten, för havet runt öarna är fulla av koraller och fiskar, finns "rangers" stationerade hela året på Komodoön. Dessa rangers har till uppgift dels att patrullera öarna och vattnen runt dessa för att hålla tjuvjägare och sådana som fiskar med dynamit eller giftet cyanid borta, dels leda turister runt på speciella stigar och områden för att visa djurlivet och mest då komodovaranerna.
 
Redan på 1960-talet fick några indonesiska djurparker varaner som gåva av presidenten. Med tiden lyckades man få ungar efter dem och utvecklade en teknik som innebar regelbundna kullar av varanungar. Vid några få tillfällen kom komodovaraner till länder utanför Indonesien. Varanerna användes som gåva till besökande statschefer. På detta sätt fick the National Zoo i Washington ett ungt par komodovaraner som president Ronald Reagan fått i gåva av president Soeharto och Cincinnati Zoo fick två varaner som den indonesiska presidenten några år senare skänkte president George Bush. Varanerna som kom till Cincinnati var dessvärre två hanar. Men efter lyckade kullar i Washington, lånade de ut sin hona till Cincinnati, där hon också blev parad och lade ägg som kläcktes fram.

Ungarna som föddes i dessa två djurparker spreds sedan till andra både amerikanska och europeiska djurparker för vidare avel. Under de senaste åren har ytterligare komodovaraner födda i indonesiska djurparker kommit till Europa för att ingå i ett kommande bevarandeprojekt på arten inom den europeiska djurparksorganisationen EAZA (European Association of Zoos and Aquaria). Indonesiska staten har bra kontroll på varanerna som förs ur landet. För att få exportera dem fordras den indonesiska presidentens tillstånd. De flesta av varanerna i europeiska djurparker är unga, icke könsmogna djur, så ännu har inga ungar kläckts i någon djurpark i Europa.
 
Satsningen på att sprida komodovaranerna till djurparker i väst är medveten. Med tanke på den lilla populationen som finns i Indonesien och de risker som varanerna där är utsatta för i form av vulkanutbrott, tjuvjakt m.m., vill den indonesiska staten hjälpa till med att starta avel på arten i seriösa djurparker runt om i världen. De eventuella ungarna efter varanerna som skickats iväg är indonesiska statens egendom och de kan begära tillbaka dessa när de vill och behöver göra det. På så sätt kan en djurparkspopulation byggas upp utomlands och säkra artens framtid, om olyckan skulle vara framme och den vilda populationens storlek av någon anledning skulle minska.